Och på tal om Juholt...
tisdag 24 januari 2012
söndag 22 januari 2012
Ryttarens sits, del 2
Genom att använda magstödet när du rider blir du stabil i din sits, hästen kan inte rubba dig och du får automatiskt stabila skänklar och överliv och du rider hästen, inte sadeln. För att hitta magstödet kan man sitta på en stol, lyfta fötterna och ljuda "S", där har du stödet!
Ryttaren ska ha en stilla hand, men den får inte vara ”död”. Man kan låtsas att man håller en fågel i vardera handen, utan att krama ihjäl den eller låta den flyga iväg. Fågeln får alltså symbolisera tygeln och du får inte vara så lös i handen att den glider ur ditt grepp, men inte heller krama så hårt att du blir stum i handen. Har du en orolig hand vill hästen inte söka sig fram till bettet och har du en stum hand blir hästen också stum i munnen. Tänk att din hand är som inspänningstyglar som du driver hästen fram till. Slår hästen med huvudet ska du bara sitta kvar med handen, till hästen accepterar den. Men kom ihåg att inspänningen (handen) inte får vara för kort spänd. Den ska vara så kort att den är lagom när hästen arbetar med huvudet i lodplan. Kommer ni ihåg vad som menas med lodplan? En lodrät linje från hästens öga genom hästens mun.
JA!
NEJ!
En bra idé kan vara att börja öva i skritt eftersom det är helt klart enklare att behålla en stabil sits ju långsammare det går. Detta är dock lite tudelat, då det är väldigt lätt att förstöra hästens skritt om man inte är försiktig. Det är ingen fara om man provar sig fram genom att korta/öka steglängden under korta perioder, faran ligger i om man fastnar i handen, börjar arbeta mot hästen istället för med den. Detta gör man oftast omedvetet! Om man rider samma övningar för sin tränare kan han eller hon komma med hjälp och tips, och dessutom korrigera om du lägger dig till med olater.
Prova dig fram med hjälpgivningen. Det gör ingenting om hästen byter gångart då vet du om du måste rida mer eller mindre. Det ska ganska mycket till innan det är ”för mycket” och för att veta hur mycket man måste rida måste man prova sig fram utan att vara rädd för att göra fel.
Du som ryttare har ett ansvar att känna hur hästen mår, det är ingen idé att pressa hästen om den stressar upp sig. Hästen måste vara mogen för uppgiften annars är risken stor att hästen upplever obehag och får svårt med uppgiften i framtiden.
När man sitter upp på en ny häst kan det vara en god idé att renodla hjälperna, men det kan du även med fördel göra på din ordinarie häst för att uppdatera. Reagerar hästen inte på hjälperna en och en, kommer den inte heller reagera om du sätter ihop dem med andra hjälper. Hästen ska vara känslig och omedelbart reagera för ryttarens hjälper, det är inte ryttaren som ska bära runt hästen, den ska bära sig själv. Här poängterar jag återigen att man ska svänga hela framdelen och inte bara halsen, dvs. frambenen ska gå i samma spår som bakbenen!
Ryttaren ska ha en stilla hand, men den får inte vara ”död”. Man kan låtsas att man håller en fågel i vardera handen, utan att krama ihjäl den eller låta den flyga iväg. Fågeln får alltså symbolisera tygeln och du får inte vara så lös i handen att den glider ur ditt grepp, men inte heller krama så hårt att du blir stum i handen. Har du en orolig hand vill hästen inte söka sig fram till bettet och har du en stum hand blir hästen också stum i munnen. Tänk att din hand är som inspänningstyglar som du driver hästen fram till. Slår hästen med huvudet ska du bara sitta kvar med handen, till hästen accepterar den. Men kom ihåg att inspänningen (handen) inte får vara för kort spänd. Den ska vara så kort att den är lagom när hästen arbetar med huvudet i lodplan. Kommer ni ihåg vad som menas med lodplan? En lodrät linje från hästens öga genom hästens mun.
JA!
NEJ!
En bra idé kan vara att börja öva i skritt eftersom det är helt klart enklare att behålla en stabil sits ju långsammare det går. Detta är dock lite tudelat, då det är väldigt lätt att förstöra hästens skritt om man inte är försiktig. Det är ingen fara om man provar sig fram genom att korta/öka steglängden under korta perioder, faran ligger i om man fastnar i handen, börjar arbeta mot hästen istället för med den. Detta gör man oftast omedvetet! Om man rider samma övningar för sin tränare kan han eller hon komma med hjälp och tips, och dessutom korrigera om du lägger dig till med olater.
Prova dig fram med hjälpgivningen. Det gör ingenting om hästen byter gångart då vet du om du måste rida mer eller mindre. Det ska ganska mycket till innan det är ”för mycket” och för att veta hur mycket man måste rida måste man prova sig fram utan att vara rädd för att göra fel.
Du som ryttare har ett ansvar att känna hur hästen mår, det är ingen idé att pressa hästen om den stressar upp sig. Hästen måste vara mogen för uppgiften annars är risken stor att hästen upplever obehag och får svårt med uppgiften i framtiden.
När man sitter upp på en ny häst kan det vara en god idé att renodla hjälperna, men det kan du även med fördel göra på din ordinarie häst för att uppdatera. Reagerar hästen inte på hjälperna en och en, kommer den inte heller reagera om du sätter ihop dem med andra hjälper. Hästen ska vara känslig och omedelbart reagera för ryttarens hjälper, det är inte ryttaren som ska bära runt hästen, den ska bära sig själv. Här poängterar jag återigen att man ska svänga hela framdelen och inte bara halsen, dvs. frambenen ska gå i samma spår som bakbenen!
söndag 8 januari 2012
Ryttarens sits, del 1
Ja, jag har ju tänkt att jag ska börja blogga lite igen och därför tänkte jag göra en liten fortsättningsserie om mina tankar kring häst- och ryttarlivet. Idag kommer första delen om ryttarens sits.
Håll till godo!
Ridning handlar om sits, oavsett vilken disciplin du rider i. Det handlar om att man ska sitta ”i” hästen, inte ”på” den. En korrekt sits är grunden för all ridning och en viktig förutsättning för att ryttarens ska kunna inverka på hästen på bästa sätt. Det är också en förutsättning för att ryttaren ska kunna rida med så liten påverkan på hästen som möjligt och utan att störa dess naturliga rörelser.
Man ska inte göra ridning mer komplicerat än vad det är. Sitter du rätt på hästen är möjligheten större för den att jobba rätt. Hästen ska vara lydig för ditt säte, utan yttre hjälpmedel, du ska kunna rida hästen utan sporrar och spö och hästen ska svara för dina hjälper. Vid en uppvisning kan man använda sporrar för att förfina hjälperna ytterligare och för att det är mer störningsmoment runt omkring.
Många gånger ser man ryttare med orolig hand som försöker brotta ner hästens huvud. Detta är helt onödigt då det istället borde handla om att få hästen lyhörd för gas, broms och att bli rakriktad. Hästens hals och huvud väger förhållandevis ganska mycket, på en rakriktad häst ska dessa bäras av överhalsmusklerna och inte stöttas av skelettet, det blir alltså för tungt för hästen att lyfta hals och huvud med underhalsmusklerna. Är hästen rakriktad kommer huvudet ner och hästen bär sin hals med den övre halsmuskulaturen, lyfter bålmuskulaturen och trampar under sig med sina bakben. Ju starkare hästen blir ju mer samling kommer den att orka bära sig i. Ytterligare en positiv effekt av detta är att hästen genom sin schwungande rygg, undersatta bakben och ett lätt stöd på bettet blir behaglig att sitta på.
Att utveckla en korrekt balanserad och följsam sits är det första varje ryttare bör göra i sin utbildning. Om man har som mål att kontrollera en häst måste man först kunna kontrollera sig själv och sina rörelser på hästryggen.
En god sits är en sits som följer hästens varje rörelse, som aldrig hindrar, blockerar eller sätter hästen ur balans, ryttaren måste själv vara i balans utan hjälpmedel från hästen. Det är mycket viktigt är att ryttaren aldrig håller balansen i tyglarna.
Hästens balanspunkt ligger strax bakom skänkeln på ryttaren (knät) och ryttarens balanspunkt ligger strax bakom naveln. Lyckas man sätta sin balans lodrätt ovanför hästens är det lättare att påverka den. Vikten är nämligen ryttarens viktigaste hjälp eftersom den inverkar hela tiden. Dra paralleller till passiva och aktiva vikthjälper - med passiva vikthjälper följer man med i hästens rörelser utan att påverka den. Med aktiva vikthjälper förmår man hästen, genom att ändra sin tyngdpunkt, att följa ryttaren.
Genom att pressa ner sittbenen, klamra sig fast, i sadeln förhindrar man hästens rörelser. Detta kan man likna med en badboll, försöker man pressa mot bollens rörelser slutar den snart att studsa.
Det är viktigt att poängtera att en rakriktad häst betyder horisontellt rak, inte bara att den spårar utan även att den inte arbetar mot skänkeln eller trycker in bogen. Hästen ska kunna böja sig lika mycket åt båda hållen i balans och frambenen ska arbeta efter bakbenens spår. Balans betyder balans både framåt/bakåt och i sidled.
Håll utkik för del 2!
Håll till godo!
Ridning handlar om sits, oavsett vilken disciplin du rider i. Det handlar om att man ska sitta ”i” hästen, inte ”på” den. En korrekt sits är grunden för all ridning och en viktig förutsättning för att ryttarens ska kunna inverka på hästen på bästa sätt. Det är också en förutsättning för att ryttaren ska kunna rida med så liten påverkan på hästen som möjligt och utan att störa dess naturliga rörelser.
Man ska inte göra ridning mer komplicerat än vad det är. Sitter du rätt på hästen är möjligheten större för den att jobba rätt. Hästen ska vara lydig för ditt säte, utan yttre hjälpmedel, du ska kunna rida hästen utan sporrar och spö och hästen ska svara för dina hjälper. Vid en uppvisning kan man använda sporrar för att förfina hjälperna ytterligare och för att det är mer störningsmoment runt omkring.
Många gånger ser man ryttare med orolig hand som försöker brotta ner hästens huvud. Detta är helt onödigt då det istället borde handla om att få hästen lyhörd för gas, broms och att bli rakriktad. Hästens hals och huvud väger förhållandevis ganska mycket, på en rakriktad häst ska dessa bäras av överhalsmusklerna och inte stöttas av skelettet, det blir alltså för tungt för hästen att lyfta hals och huvud med underhalsmusklerna. Är hästen rakriktad kommer huvudet ner och hästen bär sin hals med den övre halsmuskulaturen, lyfter bålmuskulaturen och trampar under sig med sina bakben. Ju starkare hästen blir ju mer samling kommer den att orka bära sig i. Ytterligare en positiv effekt av detta är att hästen genom sin schwungande rygg, undersatta bakben och ett lätt stöd på bettet blir behaglig att sitta på.
Att utveckla en korrekt balanserad och följsam sits är det första varje ryttare bör göra i sin utbildning. Om man har som mål att kontrollera en häst måste man först kunna kontrollera sig själv och sina rörelser på hästryggen.
En god sits är en sits som följer hästens varje rörelse, som aldrig hindrar, blockerar eller sätter hästen ur balans, ryttaren måste själv vara i balans utan hjälpmedel från hästen. Det är mycket viktigt är att ryttaren aldrig håller balansen i tyglarna.
Hästens balanspunkt ligger strax bakom skänkeln på ryttaren (knät) och ryttarens balanspunkt ligger strax bakom naveln. Lyckas man sätta sin balans lodrätt ovanför hästens är det lättare att påverka den. Vikten är nämligen ryttarens viktigaste hjälp eftersom den inverkar hela tiden. Dra paralleller till passiva och aktiva vikthjälper - med passiva vikthjälper följer man med i hästens rörelser utan att påverka den. Med aktiva vikthjälper förmår man hästen, genom att ändra sin tyngdpunkt, att följa ryttaren.
Genom att pressa ner sittbenen, klamra sig fast, i sadeln förhindrar man hästens rörelser. Detta kan man likna med en badboll, försöker man pressa mot bollens rörelser slutar den snart att studsa.
Det är viktigt att poängtera att en rakriktad häst betyder horisontellt rak, inte bara att den spårar utan även att den inte arbetar mot skänkeln eller trycker in bogen. Hästen ska kunna böja sig lika mycket åt båda hållen i balans och frambenen ska arbeta efter bakbenens spår. Balans betyder balans både framåt/bakåt och i sidled.
Håll utkik för del 2!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)