Är anländ i England nu, fick sitta en timme i planet på Arlanda innan vi fick lyfta. Sjuk tristess, jag klarar inte av att sitta still så länge.

Framtiden har blandade känslor. Dels kommer det att bli sjukt spännade och sjukt roligt, dels kommer jag känna samma sak som T säger att han gör redan nu. Och om två veckor är så jobbiga, hur ska det då bli nu? Men vi klarar allt, visst T?

Men nu ska jag sova, framtiden är inte här än.

Jag saknar dig.

Sitter här och är lite småtrött och kommer på mig själv med att längta till ridhus och svettiga dressyrhästar. Slutor på diagonalen och varför kanske inte ett fint byte där på mitten någonstans?
Efter helgens stenhårda drillning av först Daniel och sen Andreas kom jag fram till att JAG VILL RIDA! Okej, ridhuset är inte så viktigt, men en fräsig dressyrhäst skulle sitta fint och att träna. ATT TRÄNA!
(Design, väx upp är du snäll!)

I morgon kommer T hem, det ska bli såå skönt.

Och sen är det kurs hela helgen igen.

Red ut en tur första gången på Design idag. Spännande med tanke på att han inte går att styra, dagens sinnesstämning (vild) och att det var stenhårt ute så jag räknade med smärta om jag skulle åka i backen. Men, det gick jättebra. Enda farliga var en vägtrumma, men vid närmare eftertanke och lite stöd från Sugar så var den inte så farlig ändå.

Försökte ringa T nyss, men han vill tydligen inte prata med mig för han hade slagit av telefonen. Han ringer nog på något tag skulle jag tro.

Snart Halloween. Och det är massor av norrsken ute. VINTER!

Jag vet inte alltid vad jag pratar om,
men jag vet att jag har rätt

Det är sjukt vad jag försöker hålla koll på saker som inte ens angår mig. MEN, jag är ett steg på vägen, jag har gått ner en grad och sysslar bara med spaning på grundläggande nivå. Och nu för tiden bryr jag mig inte heller, jag är bara nyfiken då och då.
Skönt!

Hjärtat, jag fryser!

Mhm, vem vet? Kanske händer det? Jag är i alla fall beredd.

Nähä? Joho!

Jag är nog lite dålig på att uppdatera har jag märkt. Har helt enkelt ingen lust.
Men här kommer i alla fall det senaste;

Red för Andreas på Bozzanova idag. Hujedamej alltså. Pedagogisk det är han inte, det har vi ju märkt förr. Men det gick riktigt bra. Fram med skänkeln (har ni hört så tokigt!?), stilla med handen även om hon drar och rid ordentliga vägar ("Gaaah! Så många år som du har ridit för mig och ändå gör du så där!!")...
Nåja, vi kommer igen och jag tror faktisk att Andreas var lite nöjd med oss, även om superlativen uteblev.

Har bokat resan över till England nu, sista veckan i november åker jag över och hjälper mormor att flytta. Och köper skor som matchar min balklänning... Sen på hemvägen stannar jag i Stockholm över helgen, går på Globen för att se kür, köper onödiga prylar till Design och Sugar - och umgås med älskade T såklart.
Framtidsplaner halleluja!

Det vill sig inte riktigt...

Nu är veckan snart slut. Mycket shoppande har det blivit, mycket mer än det brukar.
Och kaffe på slottet.

En god sak är att mina stövlar börjar vara på ingång.

I morgon bär det av hemåt.

Det är i Stockholm det händer.

Aaaaaj, min träningsvärk! Men sjukt nyttigt, nu kan jag känna mig stolt. Och vi gör framsteg.

Det är höst, höst, höst ute nu. Alldeles gult.
Och det är fint.

Det bara regnar ute. Jag blir så deprimerad. Riktigt äckligt "blött och rakt igenom alla kläder-regn". Så, hästarna sover inne inatt. Stackarna, de höll ju på att frysa ihjäl. Och min sötaste bejbi sa att "Åh nej, om du tänker nöta på mig med borsten nu igen då blir jag ledsen i ögat". Tycker han ser lite nött ut i pälsen, måste kanske lugna mig lite med borsten. Haha.

Och min bästaste J är fantastiskt snygg i håret nu också. Fast jag har återgått till min Traci Lords-look. Nu kommer jag bli mobbad igen.

Nej, nu måste jag sova, imorgon är en arbetsdag igen. Hurra, klirr i kassan!


Puuuuuss

Jag har fått en ny vän.

Snacka chocken jag fick idag, men jag blev glad. Och det är ju inte så konstigt att du har misslyckats även denna gången, du har ju alltid sådant oflyt. Haha!

Cash is king, cash is nothing.

Man blir visare med tiden, och det är jag glad för. Men när man får sin förklaring till saker och händelser som jag egentligen helst inte alls vill tänka på så lämnar de ett tomt hål efter sig. Och det är nog lika bra. Vilken enorm lättnad. Äntligen!

Jag saknar dig, men snart kommer du hem.



Ikväll ska jag joooobba.

Det är så här att när man börjar fundera mitt i natten och man redan är förvirrad då blir det lite djupare än vad man tänker sig från början.
Och det var ju kanske dumt att säga så, men just då mådde jag väldigt bra. Live and let die.

Och det är direkt olämpligt...

Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva här. Har jag något att berätta? Hm, nej.
Men det går bra med hästarna, Design är urfin som vanligt och Sugar är.. ja, som vanligt. Provar ge Design biotin för hovarna och har även köpt kiselgur(?) idag, får se om han äter det. Såg läskigt ut i alla fall. Finns mycket jag vill köpa nu, men får väl försöka besinna mig. Tänkte att jag skulle gå på Hästbiten och när jag far ner till Stockholm. När nu det blir.

Men det är ensamt här nu.

Det är som att sparka på någon som redan ligger ner
- det är mycket lättare...

”När man tänker efter så är det lätt hänt att man vandrar ut ur livet,

det är som om någon alltid lämnar dörren öppen till nästa värld.

Om man inte aktar sig så kan man passera den och sen är man död.

Det är därför man i drömmarna står i dörren och döende och nyfödda stryker förbi en under natten, på väg in och ut ur den här världen.

På morgonen tar det en stund innan man hittar tillbaka igen.”

When you were young
and your heart was an open book
you used to say live and let live
you know you did
you know you did
you know you did
But if this ever changin' world
in which we live in
makes you give in and cry
Say live and let die
Live and let die

Say you miss me, come and kiss me

Nu blir jag förvirrad.
Och så har jag fått sjukt ont i magen igen. Ni vet så där under revbenen, i maggropen. Och jag vet inte om jag vill veta vad det beror på.

Lycka till!

Klockan 13.42 svensk tid är det dags för min före detta chef Patrik att göra OS debut. Jag bänkar mig framför TVn mitt på dagen för att heja fram honom.

No brain, no pain

Saker och ting blir inte alltid riktigt som man tänkt sig. Det är vi flera som vet nu.
Som tur är finns det tillfällen då det som händer är bättre än det som var innan, men ibland kan man ändå inte låta bli att undra hur det hade varit om inte om vore.


Jag saknar dig.

Nu...

Det är bra nu.

Hej.

Jag ångrade mig, jag hittade en rolig gammal sak på http://www.overheardeverywhere.com/ som jag kände att jag behövde dela med mig av;

Professor: The Swedes. They look at the glaciers, go inside, watch a Bergman film, have a heavy drink, then have some sex in the sauna, but ultimately that is unsatisfying, so they kill themselves.

Jag tycker att den meningen säger oss en hel del.

Sen så hittade jag en annan rolig sak som precis beskriver hur jag är:

Girl #1: I thought you were clumsy because you had fallen in love.
Girl #2: I was clumsy because somebody pushed me.


Jag är långledig den här helgen. Det är sjukt skönt.

Ingen riktig tid för det här...

Nu känns det som att det är länge sen jag var ambitiös och skrev ner vad jag tyckte och tänkte. Men sanningen är att jag inte har någon egentlig tid för det, och heller ingen lust. Förr kunde jag alltid dikta upp historier om dagarna, saker som jag ville skriva ner, eller ibland kände jag att jag ville sätta ord på mina känslor. Så är det inte längre och sanningen är väl att det stämmer det där om att "leda skapar kreativitet". Inte för att det var någon egentlig leda, mer att jag hade större tid. Nu har jag inte tid alls.
Men det mesta går bra nu. Mycket jobb, är dock ledig i helgen och det är otroligt skönt att faktiskt få vila. Design är fortfarande en prins och jag är lika kär som förr. Tänka sig egentligen, att min stora kärlek här i livet skulle vara en häst.

Tyvärr så har jag åkt på en läskig förkylning så här lagom till helgen och det är inte alls så roligt som det låter. Men jag hade väl klarat mig för länge antar jag, levt på turen eller något.

Och nu ska jag faktiskt sätta mig och se en film tror jag. TV är inte längre den avkoppling som det var förr, TVn stressar mig mest nu. Men nu ska jag koppla av. På riktigt, jag är ju faktiskt ledig.

Sååå, det här är mitt avslut tror jag. Jag hoppas att jag ska tycka det är roligt att skriva även i fortsättningen, men just nu har jag inte mycket mer än så här på hjärtat.

Att älska är att vara sårbar

Igår var det en helt fantastisk clinic med Monty Roberts på Hippologum.
Tyvärr hade vi bara halvdags-biljetter, och nu ångrar vi att vi inte köpte heldags.
Ska dra lite av innehållet lite snabbt, för jag är trött, men här är lite av vad han gjorde:

En häst gick inte att lasta. De hade försökt allt; lugnande, förtäckta ögon, linor och så vidare. Monty jobbade med hästen i 20 minuter kanske, sen travade den in själv.
En annan häst var opåltitlig och tittig och nästan farlig. Samma sak; efter 20 minuter gick hästen utan problem på en pressening (jag vet inte hur man stavar det?) och han kunde dra en plastpåse över kroppen på den.
En häst red de för första gången (som inte hade kunnat lyfta upp hovarna tidigare), en annan hade en stuntdocka på sig eftersom den försökte bocka av sin ryttare.
Och inte ett enda hårt ord. Inte en enda våldsam rörelse. Och inga konstiga metoder, helt vanligt hästvett som man väl vet om, men är alldeles för okoncekvent för att använda sig av. Och inte lika mycket hästmänniska som Monty. Men en sak tänkte jag på. Nästan alla som var där med sina hade inställningen "min häst är knäpp - hjälp mig", istället för "jag har gjort fel och min häst förstår mig inte - kan du hjälpa mig?".

Jag är i alla fall otroligt inspirerad nu.
Några få bilder av dålig kvalité hittar ni här.



Och om något annat...
Ibland känns saker bara skit och ibland älskar jag mig själv.

Grattis Vincent

på 2års-dagen!
Hurra, hurra, hurra, hurra!

Ja, ett extra hurra. Killen är ju blåblodig! (Släkt med mig...)

And all the roads that lead to you were winding...

Because maybe
you're gonna be the one who saves me?

I miss you

Är du nöjd med dina val i livet?

Är du förvirrad? Det är inget mot för vad jag var.

Design har blivit pappa. Tydligen så har han tjuvbetäckt Fleur-Fleur och ingen har märkt något. Nu har vi i alla fall fått förklaringen varför hon var så tjock. Tyvärr får fölet bara grå papper eftersom Des inte är godkänd, men om det är någon som är intresserad av att köpa ett fuxföl e. Design - Riccone så kan de ju höra av sig. Det är Donnerhall-blod så passa på!


Tydligen så är det någon som också har insett att man inte kan lita på folk hur som helst...

En annan sak som jag kom på...

... Dessa så kallade fotbollspelare, om man ger dem öppet mål nog borde de väl klara av att göra mål då? Även i verkliga livet. Eller?

Banbrytande forskning!

För er som är intresserade av att veta så spelar det ingen roll hur många gånger man lägger patiens, man vinner ändå inte mer. Det är enbart slumpen som avgör.


Och fråga mig inte ens hur jag har kommit fram till det här.

Hm...

Det där kändes bara ... konstigt.

En liten berättelse om min bil...

Jag och min bil är ett riktigt par. Från början ville jag att min bil skulle vara en hon men jag listade snabbt ut att med alla brister så var det nog en han ändå. Med tiden har det blivit en Han med stort H. Ibland kallas den även för Fårrden, och ibland för Svarta faran, det beror på vad för hyss den har hittat på. Men jag kan också säga, att trots alla gånger jag har slitit mitt hår och varit frustrerad så älskar jag honom ändå. Visst, vi bråkar ibland och någon gång har jag även hotat att skaffa mig en ny. Men innerst inne så vet jag att innan jag har en bättre att gå över direkt till så tänker jag inte stå ensam.
Okej, nu låter det vrickat. Men jag pratar om bilar nu, tänk på det, inte riktiga Män (ja, med stort M. Inga möss).

För snart ett år sedan kom min pappa hem med min blivande bil. Jag hade inte sett den och det var en smärre chock att få se att det var en upphottad farfarsbil. Tonade bakrutor, baslåda och en liten vinge. Jeez.

Det tog inte lång tid innan problemen började. Nu i efterhand har jag bröjat fundera om inte pappa bara ville ha en bil att skruva i. Och skruvat, det har han gjort.
De första problemen var motorstoppen. Eller, inte motorstoppen i sig, det var att bilen inte gick att starta då den hade stannat. Jättekul när jag skulle öva start i backe borta på Ing 3... Så, pappa fixade och skruvade, misstänkte att det var fel på tändningslåset så det byttes ut. Om problemen slutade? Icket. Bilen lämnades in på verkstaden. Sen funkade den. Ett tag. Ända fram till dagen innan jag skulle åka till Halmstad. Pappa skruvade. Bilen funkade. Bilen funkade till och med så bra att den rullade hela vägen till Halmstad utan att säga ett knyst. Att vi dock inte hade matat den ordentligt var ju en annan sak. I Stockholm blev den hungrig och jag hann bli lite nervös, men den orkade i alla fall nästan ända fram till pumpen, vi behövde bara knuffa ett par meter. Vi rullade vidare till Halmstad, jag skickade hem pappa, jag körde utan problem. I en vecka. Var och handlade en dag, när jag skulle hem ville den inte starta. Satt på parkeringen i några timmar och glodde, bilen startade inte. Jag frågade en väktare om han ville hjälpa mig att springa igång den. Det ville han inte. Jag väntade ett tag till och plötsligt, utan förvarning startade den!
Nu ville vi veta vad felet var. Solenoiden var det som misstänktes, eftersom det verkade som att problemen var störst när det var riktigt varmt. En bekant till familjen som bor utanför Lund, köpte en ny startmotort och lovade att byta den nästa gång jag var ledig. Fram till det var jag helt enkelt tvungen att försöka parkera i lutning så att det skulle gå lätt att rulla igång om jag var ensammen.
Okej, startmotorn byttes alltså ut men tydligen så var det inte det som var felet. Istället var det så att på något vis så var det fel mellan startnyckeln och starmotorn. Det fixades med en tjuvkoppling. Allt var frid och fröjd, jag och min bil rullade glada i hågen iväg och problemen var ur världen.
Till jag en dag skulle svänga in på gården och lysena slocknade! Hjälp! Hela bilen - svart! Vad gör man då? Det första man gör är i alla fall inte att släppa bromsen, trots att det till slut visade sig att det var det jag borde ha gjort. Det var nämligen så att någonstans var det kortslutning som gjorde att när jag bromsade slocknade lysena, när jag blinkade var det bakljusen som blinkade och när jag körde var det blinkersen som lös.
Sen passade inte vinterdäcken, så det fick införskaffas nya. Men jag antar att någon blev glad, fyra fina däck och en julblomma, det hade i alla fall jag blivit.
Jag körde hur som helst hem igen, och bilen gick fint (utom det där med lamporna då, men...).
Pappa fixade lamporna, bilen gick som tåget. På nyår fick pappa för sig att han skulle hissa ner rutan, det skulle han inte gjort! Den gick nämligen inte att hissa upp igen. Stå ute på Torpgärdan halva nyårsnatten med öppet fönster, ingen smart idé. Jag frågade Tommy om han ville hjälpa mig att mota bort eventuella ligister. Det ville han och han mumlade även något om skjutvapen. Som tur var så var det visst inte någon som var intresserad av den.
Nu funkar hur som helst elhissarna igen, och jag har ingen aning om vad felet faktiskt var.

Jag tror att det var allt. Jag har säkert glömt något, men jag uppdaterar i så fall. Men vad jag ville säga med det här var: även om jag är kräsen så kan jag se ljusglimtar i de mest hopplösa fall! Det gör inget om inte andra är så förtjust i den, det gör inget att andra skrattar åt den - det är min bil och jag gillar den!

Snö?!

Varför snöar det? Jag trodde att det var dags för vår nu?
Jag hade tydligen fel.

4:e april

Idag har jag vart duktig och köpt nya skor att springa i. Mina gamla råkade hamna i stallet och nu läcker de från alla håll. Inte bra. Köpte ett par nya fräsiga med mycket stötdämpning så att mina knän ska hålla i alla fall lite bättre. Och så köpte jag ett till knästöd så att jag har till båda benen nu. Så att jag sliter ut båda samtidigt, istället för ett i taget tänkte jag.

Så nu blir det att träna av! Kom igen!

Hallå?

Jag sitter här och lägger patiens på datorn. Det går ganska illa. Jag har lagt ungefär 100 omgångar ikväll och fått ut tre. Max.
Och det var då jag kom att tänka på; om jag inte ens klarar av att lägga patiens längre, hur ska jag då klara av allt det andra? Hur kan jag ens tänka på att försöka ta tag i de svårare sakerna i livet när jag inte ens klarar av något så simpelt som patiens.
Det är ju inte konstigt att det mesta går skit just nu.

Skratta inte jag är allvarlig.

Ni vet att ni älskar mig!

Eller hur?

Jag vet att jag inte borde bry mig, men var håller du hus?!

Grattis...

... till mig själv. Varför då? Jo, för att det är ett himla elände just nu. Jag har inte mest flyt i världen känns det som.
Tack, det här har jag ordnat bra.

Nej.

Nej. Nej nej nej. Nej.

Hm...

Här en dag när jag funderade på vad jag ville göra med mitt liv kom jag att tänka på alla olika yrken som jag hade planerat att ta. Först ville jag bli isprinsessa. Sen ville jag bli ridande polis. Och ridlärare och beridare och säkert en massa annat också.
Jag är fortfarande inne på det där beridarspåret. Men vill Design verkligen flytta till Tyskland?

Äsch, jag kanske struntar i det och blir ridande polis i alla fall? Eller, nä.

April april, förresten!

Jag hade ju alldeles glömt... Det är ju 1:a april idag! Någon som blivit lurad ännu? Jag tror inte att jag har det. Men å andra sidan så är det nog inte svårt att lura mig. Godtrogen som jag är. Och lite naiv.
Jag tänkte här en dag att det verkade som att jag mest drog till mig lurendrejare. Jag måste sluta tro så gott om folk!
Men, poängen var att jag antagligen blev lurad redan tidigt och att det antagligen är någon som garvar åt hur himla lätt det gick.
Okej! Det räcker nu! Berätta vad det var istället! Tack.


Solen skiner, ikväll ska jag på basket, jag har ätit lunch på stan och jag är allmänt glad. Det firar vi med en kul lyssning från tjuvlyssnat.se;

Klockförsäljare: Hallå, extra fin klocka för halva priset!
Hobbyturk går förbi.
Säljaren: Hallå, köp en klocka för halva pris.
Hobbyturk: Oh, förlåt kompis, inte tala svenska.

Kommunarbetare

Jag funderade på en sak. Varför behöver man vara minst fyra personer för att såga ner ett träd och plocka upp några pinnar? Just nu är det ett gäng här utanför som inte gör egentligen någonting. Två stycken sitter i varsin grävmaskin, en sågar ner ett träd, en tittar på och tre stycken står vid en bil och hänger. Plus att jag antar att det är minst tre stycken i barracken också, det var det i alla fall igår. Och rast, låt säga, varannan timme?
Fast idag är jag ändå lite imponerad av dem, klockan är tre och de jobbar fortfarande. I fredags grävde de lite mellan sju och åtta, sen tog de rast till tio och åkte hem. Alltså?

Design går sin första dag utan täcket idag, mycket mysigt!

Flytt!

Har flyttat min blogg från http://vain.sprayblog.se/ . Alltså är det nu istället hit ni ska vända er och vill ni läsa gamla inlägg vänder ni er dit!