Ingen riktig tid för det här...

Nu känns det som att det är länge sen jag var ambitiös och skrev ner vad jag tyckte och tänkte. Men sanningen är att jag inte har någon egentlig tid för det, och heller ingen lust. Förr kunde jag alltid dikta upp historier om dagarna, saker som jag ville skriva ner, eller ibland kände jag att jag ville sätta ord på mina känslor. Så är det inte längre och sanningen är väl att det stämmer det där om att "leda skapar kreativitet". Inte för att det var någon egentlig leda, mer att jag hade större tid. Nu har jag inte tid alls.
Men det mesta går bra nu. Mycket jobb, är dock ledig i helgen och det är otroligt skönt att faktiskt få vila. Design är fortfarande en prins och jag är lika kär som förr. Tänka sig egentligen, att min stora kärlek här i livet skulle vara en häst.

Tyvärr så har jag åkt på en läskig förkylning så här lagom till helgen och det är inte alls så roligt som det låter. Men jag hade väl klarat mig för länge antar jag, levt på turen eller något.

Och nu ska jag faktiskt sätta mig och se en film tror jag. TV är inte längre den avkoppling som det var förr, TVn stressar mig mest nu. Men nu ska jag koppla av. På riktigt, jag är ju faktiskt ledig.

Sååå, det här är mitt avslut tror jag. Jag hoppas att jag ska tycka det är roligt att skriva även i fortsättningen, men just nu har jag inte mycket mer än så här på hjärtat.

Att älska är att vara sårbar

Igår var det en helt fantastisk clinic med Monty Roberts på Hippologum.
Tyvärr hade vi bara halvdags-biljetter, och nu ångrar vi att vi inte köpte heldags.
Ska dra lite av innehållet lite snabbt, för jag är trött, men här är lite av vad han gjorde:

En häst gick inte att lasta. De hade försökt allt; lugnande, förtäckta ögon, linor och så vidare. Monty jobbade med hästen i 20 minuter kanske, sen travade den in själv.
En annan häst var opåltitlig och tittig och nästan farlig. Samma sak; efter 20 minuter gick hästen utan problem på en pressening (jag vet inte hur man stavar det?) och han kunde dra en plastpåse över kroppen på den.
En häst red de för första gången (som inte hade kunnat lyfta upp hovarna tidigare), en annan hade en stuntdocka på sig eftersom den försökte bocka av sin ryttare.
Och inte ett enda hårt ord. Inte en enda våldsam rörelse. Och inga konstiga metoder, helt vanligt hästvett som man väl vet om, men är alldeles för okoncekvent för att använda sig av. Och inte lika mycket hästmänniska som Monty. Men en sak tänkte jag på. Nästan alla som var där med sina hade inställningen "min häst är knäpp - hjälp mig", istället för "jag har gjort fel och min häst förstår mig inte - kan du hjälpa mig?".

Jag är i alla fall otroligt inspirerad nu.
Några få bilder av dålig kvalité hittar ni här.



Och om något annat...
Ibland känns saker bara skit och ibland älskar jag mig själv.

Grattis Vincent

på 2års-dagen!
Hurra, hurra, hurra, hurra!

Ja, ett extra hurra. Killen är ju blåblodig! (Släkt med mig...)

And all the roads that lead to you were winding...

Because maybe
you're gonna be the one who saves me?

I miss you