Ja, livet går vidare sin gilla gång. Det är läskigt kallt ute. I lördags var det norrsken.

I vilket fall, jag sitter här och surfar runt lite. Läser om Roffes EM-guld och att det redan snackas om bragd-guld. Nej, det tror jag inte. Inte ridsport. Möjligen om vi skulle ta ett OS-guld. M Ö J L I G E N.
Men faktum är att det har nog aldrig varit så här mycket mediauppbåd kring ridsporten, trots att det i många tidningar och kanaler inte varit förstanyhet så är det ändå uppmärksamhet. Mycket mer än när Roffe tog OS-silver.
Jag säger passa på, ridsporten, att ta åt er av uppmärksamheten när det inte är andra mästerskap som slåss om strålkastarljuset. För om så Sverige vinner OS-guld i både hoppning och dressyr så kan ni ge er fan på att Karolina Klüfts strumpfärg under uppvärmningen får mer uppmärksamhet i svensk media.

Och mitt här i mina filosofier kom jag att tänka på när Jan Brink var nominerad till Bästa Manliga idrottare. Eller, det jag främst kommer ihåg är Lasse Anrells krönika i ämnet.
Den handlade om vilket HÅN mot Zlatan det var att vara nominerad i samma kategori som en DRESSYRRYTTARE, Zlatan som faktiskt var rankad världselva (eller vad det nu var. Kanske det var världsfemma? Nåja). Det käre Lasse Anrell missade var att Jan Brink just då var rankad världstvåa i dressyr. Nej men det var ett hån mot Zlatan. För Zlatan är tydligen Gud.
Ja, det var en krönika och Lasse får ha egna åsikter, men den där översittarkänslan jag får. Nä, Lasse Anrell vinner inga poäng i min värld.
Och Albert Svanbergs hån mot Rolf-Göran efter Aten-OS. Varför han valde att inte starta omhoppningen mot USA när det bara var 8 sekunder att tjäna in. Ja, varför? 8 sekunder? Nemas problemas! Lätt som en plätt!
Eller hur var det nu?