Arbetsform och gångarter

Christian Carde är en fransk ryttarprofil som håller på med klassisk ridning. Han menar att ridning aldrig får forceras eller ske genom tvång utan hästen måste alltid förberedas och förstå vad den ska göra. Och så klart, aktivt arbeta framåt. Den ideala processen är förberedelse, arbete, beröm och vila. All ridning måste ske genom balans, ryttaren ska ha en säker sits och får aldrig hålla balansen i tyglarna.
Carde pratar också om sitt ogillande för rollkur (LDR), och menar att det kanske fungerar för de allra bästa, men de flesta av oss är inte tillräckligt erfarna för att använda metoden utan att det tar skada på hästen.
Allt fler tar genvägar för att få ett snabbt resultat och det resulterar i bristande hästkunskap. Även hur duktig man än är måste man arbeta med grunderna. Detta måste instruktörer, tränare och framförallt ridskolor arbeta efter! Ridskolorna har ett ansvar att lära ut grundkunskap kring hästar, inte bara ridning. De som börjar rida måste tänka på hästens välbefinnande och vara medvetna om att ridning tar lång tid att lära sig.
Även dressyrdomare idag måste lära sig att döma uppvisningarna enligt FEI:s regler; hästen ska arbeta avspänt och lösgjort, vara harmonisk och mjuk och ridas på ett sätt så att den kan utföra allt som begärs av den med lätthet och utan tvång.
Många gånger idag ser man ekipage med stumma händer, kandarstången i 90° och irriterade hästar. Ändå vinner dessa ekipage tävlingar på de högsta nivåerna! Dessutom ser man en övervägande procent av hästar som arbetar med nosen bakom lodplan och eftersatta bakben.

Jag tycker också att man kan fundera vad en naturlig arbetsform för hästen egentligen är. På många ridskolor använder man sig av diverse hjälptyglar för att förmå hästen att ”gå på tygeln”. Men är detta verkligen vad som är bäst för hästen? En vanlig hjälptygel är halsförlängare, även kallad ”gummisnodd”. Många anser detta vara den snällaste hjälptygeln eftersom den är mjuk och inte blir stum som en vanlig inspänningstygel. Men stämmer detta verkligen? För det första är gummisnodden elastisk, vilket gör att hästen inte kan ta stöd på bettet som den gör mot en mjuk hand, men den kan med lätthet ”hänga sig” i hjälptygeln. För det andra kan man inte sträcka ut ett gummiband hur långt som helst, någon gång tar det stopp.
Genom att använda hjälptyglar rubbar man också hästens naturliga balans. På ridskolor är det ryttare på olika nivåer, en del är nybörjare och det är främst på dessa lektioner inspänningstyglar används. Istället för att hästen naturligt får balansera upp en ostadig ryttare, som kanske kräver att hals och huvud hålls på ett annat sätt, tvingas hästen böja in nacken och föra över vikt på sina bogar.
För att hästen ska arbeta korrekt och bära upp en ryttare på ryggen krävs det att hästen arbetar genom hela sin kropp, väl undersatta bakben, rör sig genom ryggen och en välvd hals med nosen strax framför lodplan, det är alltså INTE enbart att hästen böjer på nacken!
Användning av hjälptyglar är även vanligt bland privata ryttare, men dessa hästar arbetar oftast (absolut ej alltid!) under mer erfarna ryttare och går inte flera pass om dagen, i ridhus, därför är slitaget ofta större på ridskolehästar.

 En häst med bra gång beskrivs ofta som en häst med ren skritt, stor trav med mycket mekanik och en luftig galopp. Men är det verkligen en bra gång, sett till den naturliga hästen?
En bra gång borde vara en naturlig gång med minimalt slitage beroende på användningsområde. Jämför en dressyr- och en westernhäst. Dressyrhästen arbetar i snitt ungefär en timme om dagen, den ska vara spektakulär i sin gång och vara full av energi. En westernhäst kan trava eller galoppera flera mil i sträck utan att bli trött, därför att de arbetar med minsta möjliga energiförbrukning. En westernhäst arbetar inte heller ”på tygeln”, men med en sänkt hals och genom ryggen (dvs på tygeln men inte med huvudet i eller bakom lodplan).
Så vad är egentligen en bra gång och naturlig arbetsform, sett till hästens bästa?