Att älska är att vara sårbar

Igår var det en helt fantastisk clinic med Monty Roberts på Hippologum.
Tyvärr hade vi bara halvdags-biljetter, och nu ångrar vi att vi inte köpte heldags.
Ska dra lite av innehållet lite snabbt, för jag är trött, men här är lite av vad han gjorde:

En häst gick inte att lasta. De hade försökt allt; lugnande, förtäckta ögon, linor och så vidare. Monty jobbade med hästen i 20 minuter kanske, sen travade den in själv.
En annan häst var opåltitlig och tittig och nästan farlig. Samma sak; efter 20 minuter gick hästen utan problem på en pressening (jag vet inte hur man stavar det?) och han kunde dra en plastpåse över kroppen på den.
En häst red de för första gången (som inte hade kunnat lyfta upp hovarna tidigare), en annan hade en stuntdocka på sig eftersom den försökte bocka av sin ryttare.
Och inte ett enda hårt ord. Inte en enda våldsam rörelse. Och inga konstiga metoder, helt vanligt hästvett som man väl vet om, men är alldeles för okoncekvent för att använda sig av. Och inte lika mycket hästmänniska som Monty. Men en sak tänkte jag på. Nästan alla som var där med sina hade inställningen "min häst är knäpp - hjälp mig", istället för "jag har gjort fel och min häst förstår mig inte - kan du hjälpa mig?".

Jag är i alla fall otroligt inspirerad nu.
Några få bilder av dålig kvalité hittar ni här.



Och om något annat...
Ibland känns saker bara skit och ibland älskar jag mig själv.