En liten berättelse om min bil...

Jag och min bil är ett riktigt par. Från början ville jag att min bil skulle vara en hon men jag listade snabbt ut att med alla brister så var det nog en han ändå. Med tiden har det blivit en Han med stort H. Ibland kallas den även för Fårrden, och ibland för Svarta faran, det beror på vad för hyss den har hittat på. Men jag kan också säga, att trots alla gånger jag har slitit mitt hår och varit frustrerad så älskar jag honom ändå. Visst, vi bråkar ibland och någon gång har jag även hotat att skaffa mig en ny. Men innerst inne så vet jag att innan jag har en bättre att gå över direkt till så tänker jag inte stå ensam.
Okej, nu låter det vrickat. Men jag pratar om bilar nu, tänk på det, inte riktiga Män (ja, med stort M. Inga möss).

För snart ett år sedan kom min pappa hem med min blivande bil. Jag hade inte sett den och det var en smärre chock att få se att det var en upphottad farfarsbil. Tonade bakrutor, baslåda och en liten vinge. Jeez.

Det tog inte lång tid innan problemen började. Nu i efterhand har jag bröjat fundera om inte pappa bara ville ha en bil att skruva i. Och skruvat, det har han gjort.
De första problemen var motorstoppen. Eller, inte motorstoppen i sig, det var att bilen inte gick att starta då den hade stannat. Jättekul när jag skulle öva start i backe borta på Ing 3... Så, pappa fixade och skruvade, misstänkte att det var fel på tändningslåset så det byttes ut. Om problemen slutade? Icket. Bilen lämnades in på verkstaden. Sen funkade den. Ett tag. Ända fram till dagen innan jag skulle åka till Halmstad. Pappa skruvade. Bilen funkade. Bilen funkade till och med så bra att den rullade hela vägen till Halmstad utan att säga ett knyst. Att vi dock inte hade matat den ordentligt var ju en annan sak. I Stockholm blev den hungrig och jag hann bli lite nervös, men den orkade i alla fall nästan ända fram till pumpen, vi behövde bara knuffa ett par meter. Vi rullade vidare till Halmstad, jag skickade hem pappa, jag körde utan problem. I en vecka. Var och handlade en dag, när jag skulle hem ville den inte starta. Satt på parkeringen i några timmar och glodde, bilen startade inte. Jag frågade en väktare om han ville hjälpa mig att springa igång den. Det ville han inte. Jag väntade ett tag till och plötsligt, utan förvarning startade den!
Nu ville vi veta vad felet var. Solenoiden var det som misstänktes, eftersom det verkade som att problemen var störst när det var riktigt varmt. En bekant till familjen som bor utanför Lund, köpte en ny startmotort och lovade att byta den nästa gång jag var ledig. Fram till det var jag helt enkelt tvungen att försöka parkera i lutning så att det skulle gå lätt att rulla igång om jag var ensammen.
Okej, startmotorn byttes alltså ut men tydligen så var det inte det som var felet. Istället var det så att på något vis så var det fel mellan startnyckeln och starmotorn. Det fixades med en tjuvkoppling. Allt var frid och fröjd, jag och min bil rullade glada i hågen iväg och problemen var ur världen.
Till jag en dag skulle svänga in på gården och lysena slocknade! Hjälp! Hela bilen - svart! Vad gör man då? Det första man gör är i alla fall inte att släppa bromsen, trots att det till slut visade sig att det var det jag borde ha gjort. Det var nämligen så att någonstans var det kortslutning som gjorde att när jag bromsade slocknade lysena, när jag blinkade var det bakljusen som blinkade och när jag körde var det blinkersen som lös.
Sen passade inte vinterdäcken, så det fick införskaffas nya. Men jag antar att någon blev glad, fyra fina däck och en julblomma, det hade i alla fall jag blivit.
Jag körde hur som helst hem igen, och bilen gick fint (utom det där med lamporna då, men...).
Pappa fixade lamporna, bilen gick som tåget. På nyår fick pappa för sig att han skulle hissa ner rutan, det skulle han inte gjort! Den gick nämligen inte att hissa upp igen. Stå ute på Torpgärdan halva nyårsnatten med öppet fönster, ingen smart idé. Jag frågade Tommy om han ville hjälpa mig att mota bort eventuella ligister. Det ville han och han mumlade även något om skjutvapen. Som tur var så var det visst inte någon som var intresserad av den.
Nu funkar hur som helst elhissarna igen, och jag har ingen aning om vad felet faktiskt var.

Jag tror att det var allt. Jag har säkert glömt något, men jag uppdaterar i så fall. Men vad jag ville säga med det här var: även om jag är kräsen så kan jag se ljusglimtar i de mest hopplösa fall! Det gör inget om inte andra är så förtjust i den, det gör inget att andra skrattar åt den - det är min bil och jag gillar den!